It's a literary thing...

Har ni hört talas om 123 Schtunk? Commedia dell'arte. Adaptioner av olika kända verk. Ikväll ska jag gå och se deras version av Shakespears Hamlet. Förra året skulle en vän gå och se deras Onkel Vanja av Anton Tjechov och hade en biljett över så hon frågade om jag ville följa med. Clowner som spelar Tjechov? Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk, men jag provar gärna saker en gång innan jag ger min åsikt så jag följde med. Och ja, jag kan väl på fullaste allvar säga att jag sällan har skrattat så mycket som jag gjorde under den här föreställningen. Skådespelarna är fantastiskt duktiga och roliga och en kväll med dem leder onekligen till träningsvärk i alla skrattmuskler.

Bonus för er som inte har intresse av att läsa Shakespeare eller Tjechov är att man inte heller behöver gör det innan man placerar sig i teaterstolen, det blir lika kul ändå. Gå och se, gå och upplev, gå och skratta! Bara ett litet tips.

De senaste dagarna har jag var tvungen att ta en paus från allt vad hjärnverksamhet heter. Eller ja, jag har jobbat att jag inte riktigt har haft ork att tänka och sen har jag somnat inom en sekund efter att jag har plockat upp en bok. Men nu så, nu ska det ordna upp sig minsann. Jag läser fortfarande Oates Våld, vilket är lite pinsamt för den är überkort och inte utläst än. Skärpning på mig. Den är bra. Hemsk handling dock.

En vän till mig pratade om Elsa Beskows böcker och kom in på Solägget och menade därmed att det var Beskows bästa bok. Helt ärligt så måste jag i sådana fall erkänna att jag har varit medvetslös under en del av min barndom för jag har nog aldrig läst Solägget. Har inga som helst minnen av den annat än att jag tycker att framsidan ser bekant ut. 

Jag måste nog säga att den sagan som jag minns mest är Sagan om den lilla lilla gumman, Beskows debutbok som kom ut 1897. Varje gång som gumman jagade bort katten så blev jag ledsen, tyckte inte att det var okej. Han drack ju bara lite mjölk. Och han såg ju så ensam och ledsen ut där han satt i trädet. Eftersom jag själv bodde med tre katter under min uppväxt och aldrig någonsin hade kunnat jaga iväg dem till skogs så blev jag nog extra berörd och lite arg på gumman när hon gjorde som hon gjorde. Med åren har jag dock förlåtit henne. Tror jag.

Som tidigare nämnt så gillar jag Henrik Lange. Han verkar vara en man med humor och humor gillas. Under en resa till Stockholm förra året tillsammans med vännerna så hade en av oss tagit med hans bok 80 romaner för dig som har bråttom och jag var naturligtvis tvungen att bläddra igenom den. Dumt av mig, för gissa om jag blev grinig när jag i farten råkade få upp Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Av ren igenkänningsreflex stannade jag till där i en tiondels sekund eftersom jag just höll på att läsa den boken och naturligtvis råkade jag snappa upp vad som stod i den sista avslöjande rutan. Bittert. I ren protest tänkte jag nästan vägra att läsa klart Vindens skugga tills jag erkände för mig själv att jag nog faktiskt bara hade mig själv att skylla.

Så mitt tips är alltså: Bläddra INTE igenom Langes böcker om du inte vill råka ut för spoilers gällande kommande läsprojekt. Bryr du dig inte om detta så tycker jag absolut att du ska bläddra på och låta dig roas av Langes humor.

Idag börjar bokmässan i Frankfurt och jag kan i ärlighetens namn säga att jag har galet dålig koll på den. Jag vet att den slutar på söndag i alla fall och jag vet att Argentina är hedersgäster.

Har ni varit där? Vad tycker ni?

Snart är det dags för den sista filmens första del att gå upp på bio. Jag syftar naturligtvis på filmatiseringarna av J.K. Rowlings Harry Potter-böcker och jag längtar. Som den fantast jag är så tröttnar jag aldrig på att vältra mig i denna berättelse, oavsett om den är i bokformat eller filmformat. Nu funderar jag på om jag kanske ska ta och läsa om sista boken. Det är ju trots allt tre år sedan jag läste den och det kan vara vettigt att plöja igenom den igen innan filmen, många detaljer har ju lyckats falla ur skallen. 

Idag ska jag iväg och laga tänder. Exakt, tänder. Plural. Två stycken för att vara exakt. Ett ilsket tandtroll har byggt åt två håll mellan två tänder. Girigt troll minsann. Och det får jag lida för. Så alltså, det är okej att tycka synd om mig hela dagen. Det tänker nog jag göra.

Sen ska jag dra förbi bibblan och hämta Mia för en lunch som jag med all säkerhet inte kommer att kunna äta eftersom jag kommer att vara bedövad och ha ont i truten. Men, det kan ju bli kul att se henne äta istället.

Min skamhylla var betydligt större än vad jag hade väntat mig. Så jag skäms ännu mer nu. Dags att ta tag i böckerna som kommer att samla damm där och låta dem samla damm i ickeskam-hyllan istället. Dock färgkoordinerade jag i alla fall hyllan så att det är en snygg skamhylla. Kanske skäms jag lite mindre då när jag tittar på den?

Jag läste senaste numret av Vi Läser och fastnade vid artikeln om litteraturfestivalen i den walesiska lilla byn Hay-on-Wye med 1500 invånare. Under 1960-talet bestämde Richard Booth sig för att öppna ett antikvariat  och han gjorde byn till en bokstad, a town of books. Idag skryter man med att ha flest boklådor per capita i världen, cirka trettio antikvariat finns där nu för tiden. 1988 sattes byn på världskartan då fadern och sonen Norman och Peter Florence ansåg att det vore en lysande idé att starta en bokfestival. En lysande idé var det uppenbarligen eftersom festivalen får ungefär 80 000 besökare varje år och drar in en beräknad summa på 110 000 000  kr. Inga dåliga siffror. Tomas Dur Fläckman som har skrivit artikeln säger att besökarna är en relativt homogen grup innehållande en vit, bildad, brittisk medelklass. Akademiker och Labourväljare.

Nästa festival invigs 2011-05-27. Har ni varit där? Ska ni dit? Jag skulle vilja åka dit. Trots att jag förmodligen skulle känna mig sju resor mer blåst där än vad jag gjorde på Bokmässan i år som då var min första. Men vadå, någonstans måste man ju börja har jag hört. 

Ni ser ju själva så mysigt. Och tänk så många intressanta böcker man kan tänkas hitta där.

I någons blogg, jag minns inte vems, så läste jag om skamhyllan. Den hylla där alla olästa böcker står. Jag har inte tordats skapa någon skamhylla eftersom jag naturligtvis är övertygad om att jag är den enda som köper fler böcker än vad jag hinner läsa, trots att jag egentligen vet att fallet nog inte är så. Vem jag någonstans har jämfört min egen skamhylla med är min vän Marias, som är en av författarna till bloggen Dagens bok. Hon har alla sina böcker i sin bokhylla sorterade efter färgerna på ryggarna, ruskigt snyggt, och i den stora bokhyllan utgör hennes skamböcker endast ett pyttelitet hörn eller så. Min skamböcker tar upp betydligt mer plats än så kan jag lova.

Eftersom jag har för avsikt att inleda "Projekt Damma bokhyllan" idag så tänkte jag att jag skulle ta och fixa mig en alldeles egen skamhylla nu för kanske sätter det igång motivationen till att läsa det som står där hellre än att köpa en ny bok som ser spännande ut. Detta utan att nämna att jag kom hem igår med tre nya böcker. Visserligen har jag redan läst en av dem, men ändå.

Antar att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där det är dags att välja riktning och ta tag i det som kallas för resten av mitt liv. Att släpa på onödig packning är meningslöst. Min omgivning andas förändring, men oftast känns det som att jag står still. När jag var yngre ville jag vara den som gjorde världen till min, som inte tillät sig själv hållas tillbaka av dåligt inflytande. Ibland har jag lyckats bra med det, ibland inte alls.

I hela mitt liv har historierna varit min trygghet. Hur vild världen än har varit och hur mycket man än bråkade med mig så kunde jag alltid fly in i fantasins värld. 

Men något hände? En dag tappade jag bort min trygga värld och jag kunde inte riktigt få kontakt med den. Känslorna inom mig fick aldrig ord, historierna fick aldrig liv. Inte ens min egen historia fick liv. Den stannade av. Det är inte okej.

Så.

Där står jag nu.

Som oftast när jag går ensam på stan så hamnar jag i bokhandeln. Där kan jag strosa runt och titta på böcker som jag har sett sjutusen gånger förut, men fortfarande hänföras av varenda en av dem. Jag fick frågan en gång om vad som får mig att välja en viss bok att läsa. Vad går jag efter? Vad lockar mig? Vad gör mig intresserad? I det stora hela låter jag mig inspireras av det mesta.

Jag läser bokbloggar. Det finns ju en del bloggar där ute som är värda att läsa lite extra noggrant och det finns dessutom ett gäng personer ute i världen som jag har respekt så deras litterära preferenser kan ibland ligga som grund för min nyfikenhet.

Jag prenumererar på Svensk Bokhandel som skickar ut tidningar året runt med boktips och intressanta artiklar. Ett par gånger om året kommer de även ut med något som bara kan kallas en smärre bokbibel innehållande kommande titlar.

Jag lyssnar på vänner och bekanta och deras läsupplevelser. Att se en persons blick eller höra deras val av ord i sina recensioner är alltid lika fascinerande och ju mer engagerad någon låter desto mer nyfiken blir jag på vad de kan tänkas prata om.

Jag söker via olika sökmotorer efter litterära verk rörande ett specifikt ämne som jag råker vara intresserad av just då.

Titlar. En riktigt bra titel kan locka mig oavsett vad andra personer tycker och tänker.

När jag går i en bokhandel handlar väldigt mycket om utseende. Jag älskar omslag. Det finns väldigt många genialiska omslag som väcker mitt intresse och när jag går bland hyllorna så analyserar jag allt jag ser. Typsnitt, bokens storlek, färger, bilder, teckningar. Allt. Gör böckerna personliga. Ibland behöver det inte vara så avancerat. Det behöver bara vara tilltalande. Informativt. Ge mig en känsla. Suga in mig som läsare. Hänföra mig och få mina fingrar att klia. Göra mig lite lätt förälskad.