Vilken barnbok glömmer du aldrig?
Ja, för min del så måste jag nog säga Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter från tidigt 80-tal. När jag var liten tyckte jag att hon var det häftigaste som någonsin bott i en borg. Hon var viljestark, kanske hur tuff som helst och dessutom väldigt rolig. Jag tror att den jag är idag har påverkats mycket av Ronja så omedvetet har hon nog varit en av mina stora förebilder under uppväxten. Jag minns väldigt väl att det var personligheterna med Ronjas drag som jag strävade efter att vara som.
Delarna av Ronja Röverdotter som jag gillade mest var de då hon tillbringar tid i skogen. Där var hon så fri och även om hon stöter på ett och annat oknytt och forsande vattenfall och knektar så gör hon skogen till sin fristad. Jag önskar fortfarande att jag skulle kunna uppnå samma lugn som hon upplever i skogen, att jag inte har vuxit upp till att vara så feg att jag går omkring och tror att en armé björnar eller vargar eller både och ska komma och slita mig i stycken så fort jag inte ser grusvägen. Jag letar frenetiskt efter en skog i världen där det inte finns djur likt ovanstående som kan mörda mig. Vet ni någon?
Jag är tvärtom när jag är i skogen. Jag fasar inte för de stora djuren, utan för de små. Tanken på fästingar, spindlar och framför allt ormar (usch, ormar!) får mig att fly av fasa.
Jag gillade verkligen skogen för några år sedan, tyckte det var så fridfullt och jag älskade det. Nu tar fobi-känslorna nog tyvärr överhanden...
Vi kanske borde ta varandra i arm och knata ut i skogen och möta våra rädslor. Jag räddar dig från ormar och spindlar och fästingar och du får rädda mig från björnar och vargar. Vad tror du om det..? ;)
Hahaha, det låter alldeles utmärkt ;)
Lysande. ;)
