It's a literary thing...

Snart är det dags för den sista filmens första del att gå upp på bio. Jag syftar naturligtvis på filmatiseringarna av J.K. Rowlings Harry Potter-böcker och jag längtar. Som den fantast jag är så tröttnar jag aldrig på att vältra mig i denna berättelse, oavsett om den är i bokformat eller filmformat. Nu funderar jag på om jag kanske ska ta och läsa om sista boken. Det är ju trots allt tre år sedan jag läste den och det kan vara vettigt att plöja igenom den igen innan filmen, många detaljer har ju lyckats falla ur skallen. 

Idag ska jag iväg och laga tänder. Exakt, tänder. Plural. Två stycken för att vara exakt. Ett ilsket tandtroll har byggt åt två håll mellan två tänder. Girigt troll minsann. Och det får jag lida för. Så alltså, det är okej att tycka synd om mig hela dagen. Det tänker nog jag göra.

Sen ska jag dra förbi bibblan och hämta Mia för en lunch som jag med all säkerhet inte kommer att kunna äta eftersom jag kommer att vara bedövad och ha ont i truten. Men, det kan ju bli kul att se henne äta istället.

Ja, för min del så måste jag nog säga Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter från tidigt 80-tal. När jag var liten tyckte jag att hon var det häftigaste som någonsin bott i en borg. Hon var viljestark, kanske hur tuff som helst och dessutom väldigt rolig. Jag tror att den jag är idag har påverkats mycket av Ronja så omedvetet har hon nog varit en av mina stora förebilder under uppväxten. Jag minns väldigt väl att det var personligheterna med Ronjas drag som jag strävade efter att vara som. 

Delarna av Ronja Röverdotter som jag gillade mest var de då hon tillbringar tid i skogen. Där var hon så fri och även om hon stöter på ett och annat oknytt och forsande vattenfall och knektar så gör hon skogen till sin fristad. Jag önskar fortfarande att jag skulle kunna uppnå samma lugn som hon upplever i skogen, att jag inte har vuxit upp till att vara så feg att jag går omkring och tror att en armé björnar eller vargar eller både och ska komma och slita mig i stycken så fort jag inte ser grusvägen. Jag letar frenetiskt efter en skog i världen där det inte finns djur likt ovanstående som kan mörda mig. Vet ni någon?

Min skamhylla var betydligt större än vad jag hade väntat mig. Så jag skäms ännu mer nu. Dags att ta tag i böckerna som kommer att samla damm där och låta dem samla damm i ickeskam-hyllan istället. Dock färgkoordinerade jag i alla fall hyllan så att det är en snygg skamhylla. Kanske skäms jag lite mindre då när jag tittar på den?

Jag läste senaste numret av Vi Läser och fastnade vid artikeln om litteraturfestivalen i den walesiska lilla byn Hay-on-Wye med 1500 invånare. Under 1960-talet bestämde Richard Booth sig för att öppna ett antikvariat  och han gjorde byn till en bokstad, a town of books. Idag skryter man med att ha flest boklådor per capita i världen, cirka trettio antikvariat finns där nu för tiden. 1988 sattes byn på världskartan då fadern och sonen Norman och Peter Florence ansåg att det vore en lysande idé att starta en bokfestival. En lysande idé var det uppenbarligen eftersom festivalen får ungefär 80 000 besökare varje år och drar in en beräknad summa på 110 000 000  kr. Inga dåliga siffror. Tomas Dur Fläckman som har skrivit artikeln säger att besökarna är en relativt homogen grup innehållande en vit, bildad, brittisk medelklass. Akademiker och Labourväljare.

Nästa festival invigs 2011-05-27. Har ni varit där? Ska ni dit? Jag skulle vilja åka dit. Trots att jag förmodligen skulle känna mig sju resor mer blåst där än vad jag gjorde på Bokmässan i år som då var min första. Men vadå, någonstans måste man ju börja har jag hört. 

Ni ser ju själva så mysigt. Och tänk så många intressanta böcker man kan tänkas hitta där.

För ett citera boken baksida: Lill-Zlatan älskar sin morbror raring. De fikar, går och simmar och gör roliga saker. Men en dag sitter Steve i morbrors kök. Lill-Zlatan tycker att han ska åka hem. Men Steve flyttar inte på sig i första taget. Lill-Zlatan är svartsjuk!

Innan Pija gav ut den här boken efterlyste jag böcker som kunde få barn att förstå att homosexualitet (ett ämne bland så många andra) borde vara minst lika acceptabelt som hetrosexualitet. Alla dessa situationer som barn kanske inte riktigt förstår är viktiga att belysa och normalisera precis som exempelvis korv och makaroner, tumvantar och ja, mamma och pappa.

Lill-Zlatan är otroligt charmig och varför ska hon dela morbror raring med Steve för, han kan ju åka tillbaka till det där Trelleborg som han kom ifrånoch han är tror att han är så häftig men kommer inte tordas hoppa från tian fast han gör det ändå och oj, han är ju nästan världsmästare på fotboll så kanske kan man gilla honom ändå trots att man har haft socker på hans skor och doppat hela toarullen i vatten så han inte kan torka sig med något.

I någons blogg, jag minns inte vems, så läste jag om skamhyllan. Den hylla där alla olästa böcker står. Jag har inte tordats skapa någon skamhylla eftersom jag naturligtvis är övertygad om att jag är den enda som köper fler böcker än vad jag hinner läsa, trots att jag egentligen vet att fallet nog inte är så. Vem jag någonstans har jämfört min egen skamhylla med är min vän Marias, som är en av författarna till bloggen Dagens bok. Hon har alla sina böcker i sin bokhylla sorterade efter färgerna på ryggarna, ruskigt snyggt, och i den stora bokhyllan utgör hennes skamböcker endast ett pyttelitet hörn eller så. Min skamböcker tar upp betydligt mer plats än så kan jag lova.

Eftersom jag har för avsikt att inleda "Projekt Damma bokhyllan" idag så tänkte jag att jag skulle ta och fixa mig en alldeles egen skamhylla nu för kanske sätter det igång motivationen till att läsa det som står där hellre än att köpa en ny bok som ser spännande ut. Detta utan att nämna att jag kom hem igår med tre nya böcker. Visserligen har jag redan läst en av dem, men ändå.

Igår läste jag Thydellskans senaste bok och jag måste säga att jag gillar den mest av alla tre som hon har gett ut. Nora Jonasson är tonåringen utan några större saker att klaga på i livet annat än möjligtvis sitt självförtroende. Bästa vännen är Lisa Lind som är framstår som allt annat än osäker på sig själv. Tjejerna sitter ihop i höften i princip och gör det mesta tillsammans, men just den där måndagen efter den där festen så kommer inte Lisa till skolan. Hon kommer faktiskt inte på hela veckan. Vad har hänt?

Språket i boken är fantastiskt och man får intrycket av att det är tonåring som har gett sig hän och skrivit ner sina tankar i en dagbok. Det är inte utan att jag känner igen mig lite från mina egna tonår. Johanna är galet rolig och jag kan inte låta bli att skratta mest hela tiden när jag bäddas in i Noras bittra humor. Många tummar upp för Ursäkta att man vill bli lite älskad.

Det sägs att när man vill skriva så ska man inte sitta och vänta på att inspirationen ska komma. Man ska sätta sig ner och bara skriva. Den gudomliga inspirationen existerar tydligen inte säger de som kallas författare. Man ska sluta upp med att hitta på ursäkter för varför det inte görs. Jag har miljoner historier i skallen, men jag är en av de som oftast hatar allt jag skriver och tycker att det är fantastiskt dåligt trots att jag egentligen vet att jag inte är helt kass på att formulera meningar. Just nu bubblar jag av inspiration, något jag till viss del tackar Johanna Thydell för eftersom jag för tillfället läser Ursäkta att man vill bli lite älskad och nästan dör av skratt, men jag får inte ro i min lilla lya. Funderar allvarligt på att hyra ett rum i min fristad Strömsholm och bara sitta där ett par dagar och skriva tills jag känner mig tillfredsställd. Mat kan jag alltid äta hemma hos mormor och morfar som bor ett stenkast från Thottska Villan som min blivande skrivarstuga heter. De uppskattar alltid att jag kommer förbi på besök och vill att jag ska komma oftare. 

Någon under Bokmässan sa att dennes bror sitter och väntar på den gudomliga inspirationen. Han är 50. Jag vill inte bli 50 och fortfarande sitta och vänta.

Såg filmen Freedom Writers för ett par veckor sedan och jag älskade den. Visste inte när jag började titta att filmen är baserad på verkliga händelser, men jag googlade lite och fann tillsist den här boken som damp ner i min brevlåda idag. Ska bli spännande att läsa.

Temat för Bokmässan 2011 har redan blivit klart. Tre länder, ett språk. Språket ifråga är det tyska och länderna är Schweiz, Österrike och inte helt otippat Tyskland. Mässan går av stapeln 22-25 september och den gången ska jag minsann vara där alla dagar.

Läs mer om nästa års bokorgie här.

På tåget hem från Göteborg och Bokmässan så passade jag på att läsa en av mina nyinköpta böcker. Abigails liv av Chris Abani. 

Handlingen utspelar sig både i dåtidens Nigeria och i nutidens London. I Nigeria ligger minnet av Abigails döda mor som en tät dimma över den kvarvarande familjen. I allt som är Abigail ser fadern hennes mor och förtvivlan över att inte längre ha henne kvar driver honom mot självmord efter att det har bestämts att Abigail ska flytta till London med en familjemedlem. Familjemedlemmen i fråga försöker tvinga in henne i prostitutionens hemska värld, men Abigail vet sitt värde och kämpar för att hitta fotfäste i sina ensamma värld.  

Boken är en kort roman, endast 110 sidor lång, men varje textrad är en nog utvald sådan som ger liv åt något större. Det är svårt att vilja lägga ifrån sig boken, man tänker gärna att man ju kan läsa ett kapitel till då de är väldigt korta och innan man vet ordet av det finns det inga fler sidor kvar att läsa. Huvudpersonen Abigail må vara den som i fysisk form är central, men minnet av hennes döda mor känns oftast som den mest centrala figuren bland raderna och får Abigail att framstå som en skuggfigur.

Boken är väldigt bra och jag ska definitivt läsa mer av Chris Abani. Träffade honom under mässan och han verkar vara en fantastisk person med många bra historier kvar att bjuda oss på.

Igår kväll kom jag hem från Bokmässan. Första gången jag var där och jag måste ju erkänna att jag blev överväldigad. Har aldrig varit på Svenska Mässan förut och hade väl anat att det skulle vara stort, men nog inte så stort. Bland något som kändes som miljoner montrar gick jag och förundrades över det mesta och jag kände mig så otroligt liten. Människor passerade mig till höger och vänster, hade sin plats i den litterära världen och det enda jag kände var att även jag behöver hitta min plats där. Atmosfären var inspirerande, seminarierna motiverande och jag tog till mig av allt. Det är inte ofta som jag känner fjärilar i magen över att träffa kända personer, genom mina erfarenheter i livet har jag lärt mig att förstå att de är människor som alla andra. Fjortisstadiets helgonförklaring av kändisar är sedan länge försvunnen. Dock måste jag erkänna att ett oplanerat möte med Sven Nordqvist gjorde mig nervös. Jag ser upp till honom, tycker att han är helt fantastiskt begåvad och hade jag haft ens hälften av hans gåva så hade jag varit mer än nöjd. Nu har jag i alla fall en signerad version av hans fantastiska Var är min syster? så jag är nöjd med det.

En sida ur Var är min syster?

Ja, hade jag kollat in programmet under torsdagen och fredagen lite mer, de två dagar jag faktiskt är på Bokmässan, så hade jag vetat att jag kan se Johanna Thydell även under dessa dagar.

Jaja, om en och en halv timme sitter jag på tåget mot Göteborg. Ska bli så kul.

För ett par år sedan, när Johanna Thydell precis hade gett ut Det fattas en tärning, så var jag och såg henne prata på Hallstahammars bibliotek. Inte helt otippat så var hon en helt vanlig jordnära tjej, men med en förmåga som jag avundades. Förmågan att tro på sin egen historia. Visst, ger man ut en bok så har man naturligtvis trott på sin egen historia någonstans för annars hade den förmodligen legat gömd i en byrålåda under ett par gamla strumpor, men det faktum att hon kändes som vilken människa som helst triggade min tro på mig själv och mitt eget skrivande en smula. Jag försvårar så mycket för mig själv just för att jag är så osäker på allt jag skriver. Inget är tillräckligt bra, inget är tillräcklig roligt, romantiskt, spännande, ledsamt och så vidare, men när det kommer till kritan så handlar det om en passion och den ska man alltid tro på.

Johanna pratar om sina nya bok Ursäkta att man vill bli lite älskad på Bokmässan i år, men dock på lördagen och jag kan inte närvara varken på lördagen eller söndagen. Tråkigt för det hade varit kul att se henne igen och se hennes utveckling. Å andra sidan finns det en massa annat att njuta av under torsdagen och fredagen så jag tvivlar inte en sekund på att jag blir nöjd ändå.

Antar att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där det är dags att välja riktning och ta tag i det som kallas för resten av mitt liv. Att släpa på onödig packning är meningslöst. Min omgivning andas förändring, men oftast känns det som att jag står still. När jag var yngre ville jag vara den som gjorde världen till min, som inte tillät sig själv hållas tillbaka av dåligt inflytande. Ibland har jag lyckats bra med det, ibland inte alls.

I hela mitt liv har historierna varit min trygghet. Hur vild världen än har varit och hur mycket man än bråkade med mig så kunde jag alltid fly in i fantasins värld. 

Men något hände? En dag tappade jag bort min trygga värld och jag kunde inte riktigt få kontakt med den. Känslorna inom mig fick aldrig ord, historierna fick aldrig liv. Inte ens min egen historia fick liv. Den stannade av. Det är inte okej.

Så.

Där står jag nu.

Som oftast när jag går ensam på stan så hamnar jag i bokhandeln. Där kan jag strosa runt och titta på böcker som jag har sett sjutusen gånger förut, men fortfarande hänföras av varenda en av dem. Jag fick frågan en gång om vad som får mig att välja en viss bok att läsa. Vad går jag efter? Vad lockar mig? Vad gör mig intresserad? I det stora hela låter jag mig inspireras av det mesta.

Jag läser bokbloggar. Det finns ju en del bloggar där ute som är värda att läsa lite extra noggrant och det finns dessutom ett gäng personer ute i världen som jag har respekt så deras litterära preferenser kan ibland ligga som grund för min nyfikenhet.

Jag prenumererar på Svensk Bokhandel som skickar ut tidningar året runt med boktips och intressanta artiklar. Ett par gånger om året kommer de även ut med något som bara kan kallas en smärre bokbibel innehållande kommande titlar.

Jag lyssnar på vänner och bekanta och deras läsupplevelser. Att se en persons blick eller höra deras val av ord i sina recensioner är alltid lika fascinerande och ju mer engagerad någon låter desto mer nyfiken blir jag på vad de kan tänkas prata om.

Jag söker via olika sökmotorer efter litterära verk rörande ett specifikt ämne som jag råker vara intresserad av just då.

Titlar. En riktigt bra titel kan locka mig oavsett vad andra personer tycker och tänker.

När jag går i en bokhandel handlar väldigt mycket om utseende. Jag älskar omslag. Det finns väldigt många genialiska omslag som väcker mitt intresse och när jag går bland hyllorna så analyserar jag allt jag ser. Typsnitt, bokens storlek, färger, bilder, teckningar. Allt. Gör böckerna personliga. Ibland behöver det inte vara så avancerat. Det behöver bara vara tilltalande. Informativt. Ge mig en känsla. Suga in mig som läsare. Hänföra mig och få mina fingrar att klia. Göra mig lite lätt förälskad. 

På torsdag börjar årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg. Det blir första gången för mig och jag är nervös kan jag erkänna. Jag åker ner redan på onsdagen och åker hem igen på fredag kväll så jag får två dagar på mässan iaf. Har kollat igenom programmen för dessa två dagar och jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska kunna välja vad jag vill göra. Det finns ju så mycket. Känner att en kloning skulle vara på sin plats. 

Vad ska ni ägna er åt under mässan? Några tips?